Det finns utvandrare och det finns invandrare. Men nu kommer en efterlängtad hemvandrare. På fredag landar min yngste son åter på hemmaplan. Efter nästan ett helt år i USA. Långt, långt borta från sin mamma...
Undrar vem som längtar mest? Han eller jag? Efter att få kramas. Ingen älskar att krama sin mamma som min David. Det vet jag säkert!
När Anders och jag överraskade honom en dag i april, med att vänta oanmälda utanför hans skola, trodde han inte sina ögon. Först la Anders en hand på hans axel och sa; "Hey you, do you wanna ride home?" David vände sig om helpaff, men trodde att Anders kom ensam, han brukar ju åka till USA i affärer ibland.
Så gick de mot utgången. Men istället för att gå mot dörren vände de tvärtom mot rektorsexpeditionen. Där stod delar av skolans lärare och ledning. Samt jag. Gissa om jag fick flyga? David rusade fram och lyfte mig i sina armar. Kramade mig, om och om igen. Sen var han som en koala-björn. Släppte inte taget en sekund. Höll min hand medan vi gick ut från skolan.
Här hemma brukade han göra det också, men ALDRIG i närheten av skolan eller om det fanns minsta risk för att möta en kompis. Nu sms.ade han istället sina kompisar att; My mom is here! och fick svar; "How awesome, I want to meet her," Ibland får man vara älskad extra mycket.
Och nu kommer han. Hem till mamma!
