Hemvandrare

Det finns utvandrare och det finns invandrare. Men nu kommer en efterlängtad hemvandrare. På fredag landar min yngste son åter på hemmaplan. Efter nästan ett helt år i USA. Långt, långt borta från sin mamma...

Undrar vem som längtar mest? Han eller jag? Efter att få kramas. Ingen älskar att krama sin mamma som min David. Det vet jag säkert!

När Anders och jag överraskade honom en dag i april, med att vänta oanmälda utanför hans skola, trodde han inte sina ögon. Först la Anders en hand på hans axel och sa; "Hey you, do you wanna ride home?" David vände sig om helpaff, men trodde att Anders kom ensam, han brukar ju åka till USA i affärer ibland.

Så gick de mot utgången. Men istället för att gå mot dörren vände de tvärtom mot rektorsexpeditionen. Där stod delar av skolans lärare och ledning. Samt jag. Gissa om jag fick flyga? David rusade fram och lyfte mig i sina armar. Kramade mig, om och om igen. Sen var han som en koala-björn. Släppte inte taget en sekund. Höll min hand medan vi gick ut från skolan.

Här hemma brukade han göra det också, men ALDRIG i närheten av skolan eller om det fanns minsta risk för att möta en kompis. Nu sms.ade han istället sina kompisar att; My mom is here! och fick svar; "How awesome, I want to meet her," Ibland får man vara älskad extra mycket.

Och nu kommer han. Hem till mamma!

Bästa årgången

Tiden går fort när man har roligt. Almanackan säger att det är dags nu. Den första av oss har redan klarat av det. Marie i maj. Nu är det jag som står på tur. I juli. Sen följer Malin i augusti. Madeleine i september. Johanna och Suzanna i oktober. Och till sist Liselott i november.

Sju tjejer av den bästa årgången som i år fyller jämnt! 350 år tillsammans.

På söndag har jag bjudit in alla till en Reunion. (bilden inlagd från träffen!) Och alla vill vara med! Synd bara att Malin inte kommer loss från sitt jobb i Paris. Men hon är med oss ändå!

Men vad är det då som är så märkvärdigt, kanske du undrar. Jo, varken före eller efter oss har det kommit ut så många begåvade tjejer ett och samma år från Kungliga Balettelevskolan. Sju stycken. Det är rekord. Och inte nog med det; samtliga sju har sedan gjort makalösa danskarriärer och är idag framgångsrika kvinnor på viktiga poster. Jag kan inte låta bli att tycka att det är häftigt!

Från början hade vi enbart 9-årig grundskoleutbildning vid sidan om dansutbildningen. Vid 18-års ålder fick vi alla anställning som professionella dansöser.

Jag brukar ibland fundera på vad det är som gjort oss så starka och framgångsrika även senare i livet. När jag själv i förtid fick ge upp dansen pga skador tyckte jag att jag inte kunde någonting. Minns när jag som 32-åring skulle söka mitt första jobb. Som copywriter. I Göteborg. Där jag inte kände någon. Och ändå fick jag ett jobb där jag efterträdde en mycket rutinerad copywriter. Hur vågade de? Anställa mig! I efterhand har de berättat varför de valde mig bland alla andra. De såg min vilja, min disciplin, min snabbhet, min fokusering, mitt kreativa tänkande, mitt engagemang. De tänkte; jobbet kan vi lära henne. Men de kvaliteter hon har i sig kan vi inte lära henne.

Jag var helt paff. Var jag någonting? Kunde jag någonting? Hade lilla jag någonting att komma med? Jag som bara trodde att jag inte längre kunde dansa.

Vi har allt att tacka vår dans - vi sju som nu ska sammanstråla på söndag. Gissa om det blir en dag med mycket bubbel i ordets alla bemärkelser! Vi ska ses på spa. Äntligen: Hurra!!!