I fredags stod det klart. Jag klarade mig. Den här gången. Men fem av mina go'a kollegor måste lämna byrån. till följd av att kunderna nu tvärbromsar. Vart tog vetenskapen om att man ska satsa sig ur lågkonjunkturer vägen?
Det tunga, svarta orosmolnet har hängt över oss i en knapp vecka. Alla har mått dåligt, ingen har kunnat sova. På tisdagsmorgonen fick vi beskedet att ett antal skulle tvingas gå. Men inte hur många eller vilka. Det gjorde att hela förra veckan blev den längsta jag varit med om på många år. Och den kröntes alltså av beskedet att fem måste lämna byrån.
För ett par år sedan tillhörde jag dem som fick gå. Det var på ICAs huvudkontor, dit jag hade head-huntats fem år tidigare. Men nu hade man på högsta ort bestämt sig för att hundratals anställda skulle sägas upp i tre omgångar. Jag tillhörde den första. Som copy var jag sist in och alltså först ut. Alla mina chefer protesterade hejvilt. Jag var mäkta förvånad och obeskrivligt tacksam över det stora och oväntade stöd jag hade. Men inget hjälpte. Istället tog ICA Bankens vd beslutet i egna händer. Han bestämde sig för att inte köpa copy av ICAs in-house-byrå utan istället anställa mig på banken. Bankens vd skapade alltså en helt ny tjänst åt mig och räddade mig därigenom från att behöva lämna mitt då nyinköpta hus. Är livet en slump, eller?.
Mina tankar går till de som nu får gå. Flera av er har nyligen flyttat, köpt bostad, eller är på G. Även jag köpte nytt hus i somras. Att förlora jobbet är ju så mycket mer än att stå utan jobb. Det påverkar ju hela livet, familjen, vardagen. Från plånboken till kärleken. Det gäller att man har nära och kära omkring sig som kan hjälpa och stötta både fysiskt och psykiskt.
Jag märker också hur olika alla ni som drabbats tar beskedet. De flesta gråter, någon blir asförbannad, ytterligare någon kan inte mer än att skratta åt eländet. Jag förstår er, man blir så tom av chocken att man inte riktigt vet hur man ska reagera och hantera sina känslor. Och det är fullt förståeligt. Själv reagerade jag med bestörtning när jag blev uppsagd, men efter den första chocken fick jag en stridsvilja, jag var ju inte uppsagd pga vad jag presterade.
Vi som är kvar känner oss just nu lika handlingsförlamade. Tror inte jag fick ur mig många ord av nytta i fredags. Det gick helt enkelt inte att koncentrera sig. Idag måndag har jag tagit ut en semesterdag för att ladda om. Det finns ju bara en väg. Vägen framåt. Det har livets tuffaste stunder lärt mig. Men också att man inte ska vara rädd för att ta hjälp.
Jag önskar nu bara att ni mina go'a kollegor gör detsamma. Laddar om och tar nya tag. Och kontaktar alla som kan hjälpa er. Ni är duktiga, ni är bra, ni har något att komma med. Kom ihåg, ni är inte uppsagda för att ni inte platsar. Det vet jag.
Jag vet också att bra människor inte växer på trä'n. De föds ur en obändig vilja att prestera något. Så vänd situation och se det som en chans att komma vidare. Jag är gärna referens åt er. För ni är bra. Eller som ett av mina motton lyder: Stå på er, annars gör någon annan det.
Nu så.
14 år sedan
